Debatten om det ekologiska jordbrukets effektivitet

Karin Bojs skriver i DN idag om hur vi kan bli ”grönare än på stenåldern” och om en alltför polariserad och ideologiskt färgad debatt när det gäller det ekologiska jordbruket kontra det moderna. I en tid där mänskligheten står inför oöverblickbara utmaningar på ett flertal områden ägnar vi oss åt debatter där kravet på relevans och objektivitet är alltför låga för att något konstruktivt ska komma ut av det. Så också i detta fallet. När det gäller klimatet och miljön och vad som krävs för att hamna på rätt köl innan det är försent, står kampen ständigt mellan ”dom som inte fattar hur illa det är” och ”dom som vill tillbaka till stenåldern”. Så också i denna debatt – där en ”viktig poäng är att betona” att jordbrukets femtusen första år var miljövidrigt då vi ju inte visste bättre. Vi var ju bara stenåldersmänniskor. För visst är det så – utvecklingen är en rak kurva uppåt. För varje år blir vi klokare, kunnigare , smartare och kan se tillbaka på tidigare generationer med ett överseende, snett leende. Eller? Inom socialantropologin lade man bort de evolutionistiska teorierna vid mitten av 1900-talet, så icke på andra områden. Ointresset av tidigare förvärvad kunskap har aldrig varit större. Kunskap har blivit till slit och släng som mycket annat.

Principiellt, skriver Bojs, råder samsyn om att världen måste gå mot uthållig produktion. Och det känns ju betryggande, att vi inte behöver börja om i den änden. Ett stort miljömöte (var befann sig journalisterna förutom Karin Bojs?) med ledare från hela världen har hållits i Stockholm i veckan, och har resulterat i ett slutdokument som fastställer att man vill ”förespråka en grön ekonomi”. Vad detta är, är man dock inte eniga om. En studie har samtidigt publicerats i veckans Nature, skriver Bojs, där man kommit fram till att ekologiska odlingssystem i genomsnitt levererar 25% lägre skördar än de konventionella, räknat på odlingsyta. Ett kanadensiskt forskarlag har genomfört en stor systematisk sammanställning där de jämfört ekologiskt och konventionellt jordbruk. Där de alltså dragit denna slutsats. Det intressanta kommer nu: ”Miljöfaktorer som energiåtgång och biologisk mångfald tänker de återkomma till”. Som jag ser det finns ingen anledning överhuvudtaget nämna en studie i ett sammanhang där man söker svaret på vad som är hållbar, grön produktion om man tänker lämna energiåtgång och biologisk mångfald därhän! Bojs menar sedan att det inte går att hävda att det ekologiska jordbruket är den gröna, hållbara produktion vi söker för framtiden. Med hänvisning till att det inte finns några tillräckligt välgjorda studier som stöder detta, och så avslutas det hela med att en mindre ideologiskt färgad debatt efterlyses.

Frågan om huruvida det konventionella, storskaliga jordbruket eller det småskaliga, ekologiska är det bästa är oerhört viktigt. Så också att debatten kring detta förs på ett objektivt och analyserande sätt. I Bojs artikel finns tyvärr många ingredienser som leder diskussionen i en annan riktning: Anspelningen på forntidens jordbruk, vilket lätt skapar associationen att det ekologiska jordbruket skulle vara någon form av förlegad stenåldersföreteelse, vilket många motståndare gärna hävdar även om det inte är Bojs avsikt att göra det, att hänvisa till en undersökning som talar för det konventionella jordbruket och glida förbi att densamma saknar två av de mest betydelsefulla parametrarna för ett hållbart jordbruk samtidigt som det ekologiska jordbrukets fördelar avfärdas på grund av ett bristande forskningsunderlag.

Den visdom och känsla för naturen som tidigare generationers lantbrukare trots allt besatt, minus de misstag vi gjorde då, plus de kunskaper vi har idag – det borde kunna skapa ett nytt, hållbart jordbruk. Förutsatt att vi är beredda att försaka och förändra delar av vår livsstil. Utan det hjälper det inte vad vi gör.

Vem skulle bajsa i besticklådan? Du! (Och jag)

Kanske inte, men väl i dricksglaset. För det är vad vi gör. Bland annat. Vilken id-ot uppfann vattenklossetten? Och varför är den så lite ifrågasatt? Jag tror jag vet. Ingen vill se sitt eget. Det som kommer ut därnere. Det är äckligt!

Minns ni Vattenfestivalen i Stockholm? Den gick av stapeln varje år i tio års tid och folk kom från hela riket för att fira det rena vattnet i Sveriges stolta huvudstad. Ja, det var så himla rent att statsrådet stolt fyllde ett glas direkt ur riddarfjärden och gulpade i sig det allt under pressfotografernas flitiga blixtrande. Men den sista gången han gjorde det  har jag för mig att han gick hem med lite ångest över utsikten att få ratta porslinsbuss på grund av effekter av det numera otjänliga mälardrickat.

Fortfarande säger vi lite von oben, att när man åker utomlands då kan man inte dricka kranvattnet, men i vårt civiliserade och rena land kan vi dricka direkt ur den kommunala ledningen och behöver minsann inte köpa vatten på flaska. Ha! Det kan vi snart glömma. Tänk Östersund! Så känsligt är det. ”Vattnet i Örebro är i dåligt skick” står det i NA idag. Och så visar man en karta över gul- till rödmarkerade sjöar och vattendrag vars vatten inte längre är tjänligt. ”Bristen på rent vatten är ett stort problem”, står det. Samtidigt är tillgången till rent vatten en mänsklig rättighet. Något många människor i världen idag saknar. Men det är dom – dom  långt där borta i andra länder vars namn man knappt kan uttala och som slänger alltmöjligt i sina floder och sjöar. Eller…?

Övergödning, miljögifter, regleringar och försurning är problem Örebro läns vattendrag drabbats av. Därför börjar man också prata om att ta vatten från Vättern istället. Som om Vättern, till skillnad från allt vatten i Örebro Län skulle vara förskonad från det vi gör med vårt vatten här?

Men hur kan det ha blivit såhär? Nu, med all kunskap vi har om vår påverkan på miljön? Ja, det kan man fråga sig. En sak vet vi dock, vi bajsar i besticklådan, kissar i vattenglaset. Fosfor i gödningsmedel som används i jordbruket och våra vattentoaletter är den största boven när det gäller övergödning. Vi går på muggen, trycker på spolknappen, för att sedan gå in i köket och ta ett glas vatten ur kranen. Som om vi inte kunde se sambandet. Vi litar blint på att det där filtret i reningsverket som sköts av någon annan gör att vi tryggt kan gapa och svälja. Men det kan vi inte! Hur kan vi någonsin ha trott det? Jo, vi tror blint på teknikens under, det är problemet. Tekniken och de där andra som ägnar sig åt att uppfinna ny teknik och som ska lösa det. Det är vad vi tror. Men reningsverken klarar inte att ta hand om medicinresterna i vår avföring och urin. Reningsverken kan inte hantera de gödningsmedel och gifter som rinner ut via dagvatten, åkrarna och ut i sjön via diken och bäckar från vägarna där bilarna kör och läcker olja. ”Avloppsverken är i första hand byggda för att ta hand om fosfor för att minska övergödning, inte för att ta hand om miljögifter” säger Örebro Kommuns sakkunnige i vattenfrågor.

Vi vet för lite om miljögifterna. Hur de bryts ned, om de gör det och hur de reagerar tillsammans med andra substanser. ”De mängder som läcker ut är under gränsvärdena” är ett svar man ofta får höra när en fråga ställs till någon som är ansvarig för utsläpp av kemikalier. Som utsläppen av miljögifter i Mälaren från Räddningsverkets anläggning i Rosersberg, till exempel. En substans som inte är nedbrytbar i naturen. En stilla undran: hur ser det ut om ett antal år när detta ackumulerat till en mängd över gränsvärdet? Eller när denna substans träffat en annan och fattat tycke för denna? Räddningsverket har undsluppit ett betungande saneringsarbete med hänvisning till att läckaget är under gränsvärdet, medan ansvaret för mixen av alla utsläpp så att säga hänvisats till den kollektiva dimman. Liksom när vi trycker på spolknappen efter att ha kissat ut vårt p-piller- eller antibiotikamättade urin i naturen in i den fisk som sedan hamnar på vår tallrik och in i det vatten vi sedan kokar vårt te av.

Vem vågar ifrågasätta vattenklosetten? Vem skulle ta på sig att påbjuda annan lösning? Mulltoa med slamsugstömning och vidare transport till rötanläggning och produktion av biogas? Vem skulle våga sin politiska karriär på att tvinga människor att konfronteras med sitt eget kroppsliga avfall på det sätt det blir när man anlägger mulltoa. Detta skulle dock kunna vara en lösning där vårt kroppsliga avfall skulle kunna förvandlas till en nyttoprodukt istället för en självförgiftningseffekt i våra kommunala vattenkranar och en förgiftning och övergödning av naturen.

Vi tog en promenad i byn igår och blev inbjudna i en stor, vacker bergsmansgård på en rundvisning. Och där i badrummet stod den. En mulltoa, och det luktade inte ett dugg illa. Vem är först ut att kräva mulltoa som standard i moderna hem?

Hyra tältplats i någons trädgård – framtidens melodi?

Inför OS i London i sommar är det underskott på hotellsängar till rimliga priser. Vad göra? Jo man skapar sajten ”campinmygarden” där man kan hitta människor som hyr ut en tältplats i sin trädgård. Det finns andra liknande fenomen, som till exempel ”sofasurfing” och ”coconsumption”. Soff-surfarna kan luffa världen runt och via nätet hitta var det finns gratis vardagsrumssoffor att sova i, och få nya vänner på köpet vilket är själva idén med soffsurfningen. Samkonsumtion handlar om att  dela resurser genom att låna eller hyra ut sådant man inte använder tillräckligt ofta, en släpvagn kanske, en bil, en symaskin. Den gemensamma nämnaren för allt detta kan ses som en strävan efter ett rimligare resursutnyttjande och ett symptom för att vår kultur börjar lida av resursöverskottet vi skapat genom konsumtionssamhället. Ett gnagande dåligt samvete när vi tänker på de tomma sätena i bilen påväg till jobbet, det tomma rummet i huset eller tröjan vi köpte och aldrig använde. Särskilt i kombination med insikten  om konsekvenserna av vårt överutnyttjande av naturen och den orättvisa fördelningen av välmåendet i världen. Kanske är det just nu, idag, som en större del av människorna i de utvecklade länderna för första gången i mänsklighetens historia fått facit på hur det känns att ha inte nog, utan mer än man behöver i materiellt avseende och med det väcks lusten att ta sig ur situationen och göra något vettigt av det.

Samarbete i det gamla Sverige var av nöden. I teknikålderns barndom var det kanske bara ett hus i byn som hade telefon, och då fick man gå dit och låna den helt enkelt. Idag skaffar man sig en vedklyv trots att det finns en i grannhuset 50 meter bort för att ”slippa vara beroende av andra och skava på grannrelationen”.

Rapporter från krisens Grekland berättar om uppfinningsrikedomen när det gäller att ställa upp och hjälpa de i den närmaste omgivningen som haft otur och satts på bar backe. Visst, skammen finns där men också hjälpen. Ibland kombineras nytta med nöje då man bjuder in till gemensam middag, de i bekantskapskretsen som inte längre är på grön kvist.

Det ser ut som att en omedelbar kris inte nödvändigtvis är vad som krävs för att vi ska börja samarbeta för att minska överkonsumtionen – medvetenheten räcker en bit på vägen. Men i artikeln med alla exempel på samarbeten kommenterades att t.ex soffsurfningen inte fanns i Sverige. Och det gav mig en tankeställare. Är det så att det är något med oss svenskar, med vår kultur som gör det svårt att öppna dörren för en okänd och bjuda in den att sova i soffan? Jag tror det. Vi har så länge levt med kollektiva, centraliserade lösningar, vi har genomgått ett laga skifte där gårdarna flyttat ut från byarna och byalagen upplösts och  ”själv, bäste dräng” har varit ledstjärna för länge. ”Man ska inte köpa begagnade bilar av vänner”, heter det. ”Man vill inte ha släkten för nära”. Ja, ni känner säkert igen det.

Här i Nora har Omställning Nora skapat en samåkningssida på facebook. Meningen är att man ska kunna lägga upp att man vill samåka. Aktiviteten där är låg, näst intill obefintlig. Ändå talar alla om att man borde samåka mer. Vad är det som gör detta så svårt. Jo, vi saknar samarbetskultur. Det finns för mycket farhågor och ingen inarbetad vett och etikett för sådant. För – tänk om jag bjuder in till samåkning till Stockholm och så kommer personen för sent så att jag inte hinner till mitt möte? Eller tänk om den jag ska åka med kör som en galning och jag får sitta med hjärtat i munnen hela vägen? Man kan oroa sig för allt ifrån personlig säkerhet till dålig hygien hos den man ska samåka med. Särskilt om samåkningen skall vara på daglig basis, pendling till Hällefors eller Örebro. Tänk att sitta vareviga morgon med någon som snackar och snackar och snackar, eller som inte säger ett ord. Hur avbryter jag i så fall avtalet, och så ska man mötas på stan sedan. I ett samhälle där samarbete är av nöden saknas säkert inte problem, men man lever med dem. Här är en tröskel vi måste kliva över – frågan är bara när det gått så långt att vi känner att det är oundvikligt, och skulle vi klara att börja med coconsumtion, sofasurfing eller samåkning innan dess?

Efter en sådan kulturförändring på bred front, skulle förstås konsumtionen minska, och därmed tillväxten, kan man befara. Men samtidigt minskar behovet av ekonomisk marginal för konsumtion, och därmed kan löneanspråken minska och med det kraven på mer produktion av prylar. En positiv spiral är på gång. Kanske växer en förmedlingsmarknad för samarbete fram, eller en tjänstebaserad marknad över lag. Förvandlingen börjar hos människorna i vardagen, är jag övertygad om. Börja gärna med att gå med i ”prylbytargruppen Nora” eller ”samåkning Nora!

Utvecklingsmotståndet och framtidsevangelisterna möts i Pershyttan?

I Nora med omnejd finns det de som inte vill framtid. Som ser bakåt. Särskilt i Pershyttan finns en hel ansamling sådana människor. Som backar in i framtiden. Som inte vill ha förändring. NIMBY´sar. Not In My Back Yard. Så kallas de som inte vill ha förändring, av dem i storstan. Gärna någon annanstans. Men inte här! En mycket beklagansvärd typ av människa som ständigt sätter stopp för utvecklingen. Trista nejsägare som inte vill framåt. Alltmedan världen runtomkring söker ljuset och det som är bättre, gömmer vi huvudet mellan knäna, blundar och tänker på det som varit. Som är passerat. Som aldrig kommer tillbaka.Och därmed vill vi sätta stopp för den mycket specifika byggnad som krävs för att ta Pershyttan in i framtiden och den enda möjlighet att guida besökare rätt i det museum vi lever våra förlegade liv uti. Eller? Lite hårddraget nu, kanske. Jo, jag överdriver. Men bara lite.

I förra veckan möttes Pershyttebor och andra med intressen i Pershyttan och projektgruppen som vill uppföra ett besökscentrum vid tågvagnarna nere vid Smygarebäcken. En portal för besökare som ska vara tillgänglig året om. Bra! Alla överens. Och ändå inte. Den passar inte in, tyckte många. Jag är en av dem. Därifrån hade diskussionen kunnat handla om vad som skulle kunna passa istället. Men det gjorde den inte. Diskussionen handlade om annat. Om framtiden. Att vi måste dit, att vi inte får bli efter. Att man måste se att det är dit vi är påväg. Utvecklingen, och den är viktig, ska ske genom att tradition förenas med nytänkande. Glasburen är nytänkandet. Resten är traditionen. Det traditionella är dåtiden och glasburen framtiden. Utan den… Ja, vad? ”Man måste kunna se att byggnaden är ny, modern”, sade någon i projektgruppen. Ingen sade något annat. Men jag tänkte: Varför? Varför då? Vem har sagt det? Varför måste vi rätta oss efter det? Vad händer annars? Förvandlas mitt hus till en pumpa? Kommer världen att glömma att jag finns så att mitt pensionsbesked inte längre levereras till min brevlåda? Kommer turisterna inte att besöka Pershyttan längre, om det inte finns en glaskiosk av 2012 års snitt nere vid tågvagnarna? Kommer allt att förfalla och bli till kompost och mossa? Vad är det som kommer med framtiden som vi är rädda att missa, som vi inte har idag?

Det lustiga med det gamla vackra i både Pershyttan och Nora är att det både fanns i den dåtid vi lämnat efter oss och envist fortsatt följa med in i varje framtid som passerat fram till nu. Kanske behöver vi börja se på det ”gamla”, det traditionella som något annat än dåtid. Tradition är en fråga om kontinuitet, inte om ett då i förhållande till ett kommande sedan. Inte ängsligt försöka skaka det av oss genom att ställa upp framtidsmarkörer för att visa att vi inte är akterseglade av ”framtiden”, som ju ändå bara kommer att bli till ett annat nu, som måste ha en ny framtidspekare för att säkerställa att klockan inte stannar.

I ett land som inte upplevt något världskrig som förött våra städer och byar kan det kanske vara svårt att känna samma starka band till sin bebyggelsetradition som för människor i andra Europeiska länder. I ett land där 90% av befolkningen lämnar landsbygden och flyttar till expansiva storstäder där man bygger spektakulära byggnader på höjden i glas och betong, är det kanske svårt att fullt ut stå för och hylla den småskaliga, enkla skönhet som en stad som Nora eller en by som Pershyttan bjuder på. I alla fall om man är satt att förvalta och utveckla. Vem vill vara en lantis i Sverige idag? Vem vill bli efter? Vem vill komma till  riksmötet och visa upp… samma som förra året, förra årtiondet, förra århundradet?

Jag vill. För jag är inte rädd för att bli ”efter”, ”akterseglad”, ”backa in i framtiden” osv. Jag vet att framtiden passerar varje sekund, varje minut, varje år i form av ett nu. Och jag vet att tradition är kontinuitet inte stillastående. Pershyttan och Nora lever eftersom människor lever sin vardag här. De som kommer hit gör det för att se och uppleva detta. Framtidspekarna ser de överallt i sina stadsmiljöer ändå, och de kommer hit för att få uppleva något annat. Vi som lever här är inte anställda statister i ett museum, men ändå en slags kulturarbetare som genom att leva vårt liv i det traditionella för traditionen in i framtiden. Som man säger. Nora och Pershyttan är det bästa från förr med framtiden för sig. Stryk den där meningen i projektbeskrivningen om att tradition skall förenas med nytänkande. Ändra till mertänkande istället. För vad är det som säger att en ny tanke med automatik skulle vara bättre än en gammal? En gammal tanke har ofta blivit gammal för att den var bra. Annars hade den väl inte blivit så långlivad, eller? Mer tänk brukar dock nästan alltid löna sig. Så låt oss tänka igen och involvera gärna oss boende här i byn, som ju utgör en inte helt oväsentlig del av besöksmålet Pershyttan genom vår förvaltning av bostadshus och gårdar.

 

Modern arkitektur i kulturreservatet Pershyttan – hur ska det gå ihop?

Pershyttan är ett kulturreservat. Vat är det, då? Jo, det betyder att man reserverat ett område som har något unikt man vill bevara. Vår miljö är på något vis konserverad. Och det märks när man är boende här. Det är rigorösa regler för vad man får och inte får göra inom reservatets gränser. Särskilt när det gäller byggande. Vi har också en allé utanför vårt hus vars träd man inte får fälla. Allén är också reserverad. Och som jag önskar man fick kapa en del av de här träden – det är knappt så att solen letar sig in på vår tomt. Att säga det är väl som att svära i kyrkan. Skulle någon här vilja bygga en friggebod, ett lusthus osv, så ställs hårda krav på utförande för att det ska smälta in. Men nu kommer domsombestämmer och deklarerar att man vill att ”tradition ska förenas med nytänkande”, och så presenterar man en glasbyggnad med lite naken furu i ena hörnet och inramad med en faluröd planka runtom. Misstänker att den faluröda plankan är kompromissen arkitekten tvingats gå med på (han/hon hade förmodligen föredragit rostfritt stål eller betong) för att skapelsen åtminstone på något sätt ska knyta an till miljön man slängt in den i. Jaha, tänker jag då, då är det väl fritt fram? Jag vill också ha lite nytänkande! En paviljong på tomten i rökfärgat glas är kanske helt ok nu, då? Eller gäller byggnormen mig, men inte när de som förvaltar området vill göra något?

Nu är det så att varken jag eller maken skulle drömma om att bygga en paviljong i glas – vi har nämligen valt att flytta hit just för den gamla, vackra miljön. En miljö med ett formspråk som snarare förtjänar en renässans än att betraktas som museial. Jag är i själva verket oerhört upprörd över att den konformistiska, sextiotalsretro-fixerade arkiteturens klåfingrighet får lov att skicka in sina tentakler ända in i hjärtat i det som är unikt för Nora och Pershyttan. För detta akvarium till paviljong är inte det enda exemplet – det nya resecentret är ett annat och en planerad större byggnad där Folkets hus i Nora idag står. Allt med samma funkis eller nyfunkisstil. På något sätt klarar man inte att se att även tradition har en plats i framtiden. Ängsligt tror man sig omsprungen av… ja av själva livet, om man inte smäller upp något högt, eller åtminstone något vasst, kantigt och blänkande. Att sen själva Nora/Pershyttans dragningskraft på dem som kommer hit på besök för att se eller bo gör det på grund av allt annat än just detta, det blundar man för.

Den tilltänkta paviljongen som ska byggas bredvid tågvagnarna i Pershyttan är inte tänkt att smälta in. Den är tänkt att föra in  en gnutta ”modernitet”, måhända för att visa att byn lever trots all ålderdomlighet. Kanske är det så man tänkt? Eller vill man visa att man själv inte är föråldrad, bakåtsträvande, trist, akterseglad, död? Men jag som bor här – jag känner mig i högsta grad levande. Jag andas varje morgon jag slår upp ögonen. Fåglarna kvittrar, folk åker fram och tillbaka i sina bilar, går ut med sina hundar, rider, det cyklas i skogarna, turisterna vandrar runt. För mig blir paviljongen i glas ett pekande finger – Se här! Världen rör på sig! Glöm inte det! Ni som sover er törnrosasömn i Pershyttan.

Det finns många exempel på hur man kan uppföra fina byggnader som passar in i en gammal miljö. Både med ett mer sentida formspråk och med en fullständig anpassning till det gamla. Församlingshemmet i Nora är och förblir det bästa exemplet på ”nytänkande”. Här har man lånat karaktärsdrag från den befintliga miljön och översatt till nutidens formspråk. På en tomt alldeles intill tågvagnarna har man byggt ett nytt garage/carport som fullständigt är anpassat till den gamla gården. Jag gissar att ägaren fick tampas en del med myndigheterna för att få det bygget godkänt.

Jag hoppas nu att Länsstyrelsen, Stiftelsen Nora Järnvägsmuseum och Veteranjärnväg, Nora Kommun, Örebro Läns museum osv tar sitt förnuft tillfånga och inser att man med sitt nya besökscentrum faktiskt bryter ett sigill. Man går emot hela principen med vad ett reservat innebär och jag kan inte se hur man ska kunna motivera boende att försaka sina önskemål när man själv inte hedrar reservatets innebörd. Jag hoppas också att man ser, att man genom att bygga något med ett så avvikande formspråk på något vis också kan uppfattas som att man själv inte står för andan med det man påtagit sig att ära och förvalta.

Låt den gamla miljön få stå för sig själv i eget majestät och förmedla sin gamla visdom, både till oss som bor här och dem som vill komma hit. Vi har byggt hus i trä i många tusen år, nyttjat vattnens kraft och odlat landet. Kom inte och säg att det inte har framtiden för sig, genom att använda ett formspråk som ju faktiskt börjar bli mer regel än undantag närhelst något nytt ska byggas, och alltså inte alls är unikt, bara typisk för vår tid just nu där man lånat sina uttryck från ett svunnet 1960-tal. Om några årtionden kommer det förmodligen att kännas lika omodernt som 1990-talsestetiken gör idag! Bygg något nytt – men tidlöst istället.

 

Undergången är nära! Om nyhetsstress.

När jag var liten fanns det inte huvudlöss i skolan. Det var något som försvann med fattigsverige, lortsverige. Nu är dom tillbaka. Vägglössen också. Och TBC. Det har jag hört på nyheterna. Inbrottsvåg – utländska ligor gör turnéer på några dagar och länsar villor på löpande band. Var på nyheterna idag. På nyheterna hör man om sånt, om E-nummer i maten, antibiotikaresistenta bakterier, islamofobi, den lavinartade ökningen av huvudtacklingar inom ishockeyn, skuldkrisen, dvärgbandmask i blåbären som man kan dö av, de ökade klyftorna, utförsäkrade sjuka, några forskare som lyckats mutera ett dödligt virus, rasism, terrorhot, läckande kärnkraftverk, gamla som måste gå och lägga sig klockan 3 på eftermiddagen, att pensionspengarna kommer att ta slut, neddragningar i skolan, klimatkrisen som ingen vill ta i…. Armageddon är nära förestående! Och till denna värld har jag fött ett barn, som när jag är borta måste klara sig i detta kaos. Jag måste göra något! Tänker jag i panik. Hallå! Alla där ute – vi måste ju stoppa detta! Men hur? Efter en tid inser man att det inte går att rädda världen. Möjligen bidra till att något litet blir bättre. Men med tanke på allt elände man matas med kan det aldrig kännas som nog. Otillräckligheten känns förintande.

Jag lider av nyhetsstress. Mitt problem är inte att jag är uppkopplad hela tiden, utan att jag är ständigt uppdaterad. Jag är en nyhetsknarkare. Första jag gör på morgonen – på med radion, P1. I bilen också. Tidningen vid frukostbordet. Och så TV-nyheterna varje kväll. Och så Facebook, där det diskuteras kring allt som händer.

Är verkligheten verkligen såhär svart? Är framtiden så mörk?  Nyhetsrapporteringen är ett extrakt av det som är dåligt – från hela klotet. Serverat rakt in i ditt trygga hem. De som väljer ut nyheterna och vinklar dem har sina agendor. Det mesta är säkert sant, åtminstone delvis, åtminstone tillräckligt mycket av det för att man ska ta det på allvar. Frågan är bara hur vi vanliga, dödliga människor ska förhålla oss till det. Vad är verkligt och inte? Om jag stänger av radion och struntar i att öppna tidningen eller se på TV i några dagar kommer ju min verklighet att se helt annorlunda ut. Den kommer att begränsas till sonens eventuella läxbekymmer, att bilen behöver lämnas in på verkstaden, att ungdomar slänger tomflaskor på gatan, att det kanske går trögt med någon uppgift man håller på med. Solen skiner. De första vårfåglarna sjunger frenetiskt. Inget förmörkar egentligen livet i det vackra Pershyttan och Nora. Ändå är det som att ett obestämt mörker sänker sig och trycker på. En obestämd känsla av att något är fel. Det är summan av alla larmrapporter och allt elände jag hört på nyheterna.

Hur hanterar vi moderna människor detta informationsflöde psykiskt, undrar jag ibland. När vi inte hade tillgång till annan information än vad knallen eller kullan hade att berätta när de kom för att sälja sina varor, eller vad folk hade hört som man talar om på kyrkbacken om söndagarna – hur kände man sig då? Då man hade nog med sitt. Låt säga att en nyhetsknarkare som jag bara skulle ta och stänga av. Byta NA/DN-prenumerationen mot Hemmets Journal med recept på goda kakor och P1 mot P2 och TV mot någon ofarlig roman – vore det moraliskt försvarbart? Med den komplexa värld vi nu skapat, kan vi vara annat än världsmedborgare med världssamvete? Svaret får vi nyhetsstressade nog om vi frågar oss hur mycket förändring vi åstadkommit genom vår nyhetskonsumtion. Inte ett smack. Det är den bistra sanningen. Inte av själva lyssnandet och läsandet. Men den ökade medvetenhet det inneburit kan användas till att fatta rätt beslut i livet. Det kan räcka med att skaffa sig en uppfattning om vad som händer i samhället och att sedan göra sitt bästa där man går och står. Många reagerar nog med att förtränga och förneka, att strunta i alltihop med motiveringen att det ändå är kört, nog är lögn eller inget som angår mig. Gör alla det, är Ragnarök snart här så sant som det är sagt i Valans Spådom. Nu tar jag nyhetspaus och tänker på att handla ekologiskt när jag åker till affären i min miljöbil. Det får räcka för idag.

Folkrörelserna förtvinar i ”föreläsarsjuka”

Vad hände med folkrörelsernas Sverige egentligen? Jo vi är upptagna med att lyssna på någon som pratar. Med undantag för idrotten och särskilda handfasta hobbyföreningar som till exempel sysslar med hantverk, musik eller teater osv, så är det vad vi gör. Den föreningsverksamhet som ska skapa en bättre värld, så som folkrörelserna en gång ville, kommer sällan längre än till en föreläsning om än det ena än det andra. ”Vi startar en förening för att förbättra integrationen, för miljön, för jämställdhet, för…. och så tar vi hit någon som kan prata! Förslag, någon?” Och på så vis kuskar ett antal föreläsare land och rike runt och pratar och pratar och pratar. Och vi lyssnar och lyssnar och lyssnar. Efteråt säger vi – oh! vad jag känner mig inspirerad! Så full av energi! Men sedan då? Intet. Jo – nästa träff och vem ska komma och tala då?

Herregud vad jag är less på alla dessa föreläsningar! Nu är det sagt. Varför? För att jag hört så många. Men inte främst därför – jag är trött på den formen av umgänge. Det är envägskommunikation, för det första.Och framförallt ligger alla dessa föreläsningar och blockerar vägen för det som föreningsverksamheterna egentligen borde göra – uppfylla sitt syfte genom någon form av action! Man förbättrar inte integrationen i ett samhälle genom att lyssna på någon som talar om hur viktigt det är med integration och hur dåligt det gått med integrationen hittills! På sin höjd får vi bekräftelse på det vi redan visste, det vi redan tycker och på att det var helt rätt av oss att starta en förening med detta behjärtansvärda mål. Och det är inte kattskit det! Då kan man ju faktiskt känna sig nöjd. Men det ska man inte vara. Hellre då GÖRA som norrmännen – arrangera thébjudningar där infödda norrmän och nya norrmän träffas under otvungna former. Eller något.

De där föreläsningarna är också som en frustrerande vägg mellan de som en gång gick med i den behjärtansvärda verksamheten och alla andra i samma förening. Hur kan man hinna prata med varandra, lära känna varandra och inte minst planera hur man tillsammans ska åstadkomma något i verkligheten eller faktiskt göra något, när man ska sitta som i skolan och lyssna på en person som säger sitt och sedan åker hem?

Snart sagt alla föreningar jag kommit i kontakt med av den kategorin som vill åstadkomma en förändring i samhället, lägger upp sin verksamhet på detta sätt. Man samlas kring ett viktigt problemområde, planerar träffar och bjuder in föreläsare. Det betalas ut miljontals kronor i bidrag till projekt där man arrangerar seminarier för att folk ska lyssna på någon som talar om entreprenörsskap, hälsa, hygien, kvalitet, xx, med förhoppningen att publiken sedan ska gå hem till sitt och göra skillnad var för sig.

Vissa extrema rörelser i samhället anordnar visserligen diverse mer eller mindre välkomna upptåg, men Svensson har för länge sedan slutat med växtfärgning, experimentella boendeformer, spontanteater på torget, soppkök och annat. Det finns fortfarande överlevare i form av bygdegårdsverksamheter och dylikt, men det startas inget nytt. De gamla folkrörelserna rör inte längre på sig på samma sätt och de som startas – ja vi vet ju vad vi gör… eller snarare inte gör. Kanske är det symptomatiskt. Vi bjuder in någon som talar om vad man skulle kunna göra eller, som oftast bara om att man borde göra något, för att vi inte vet i vilken ände vi ska börja, eller för att vi känner oss små inför uppgiften eller för att vi glömt hur man gör något tillsammans? Kanske är vi rädda att göra bort oss, att improvisera, att något ska bli fel eller att det skulle vara olagligt eller att vi ska bli uthängda på Facebook efteråt. Kanske är vi för vana vid att passivt titta eller lyssna genom TV och radio, genom alla moderna manschettyrken som mer går ut på att planera, redovisa och sitta på möten än på handens kraft och visdom?

Under tiden pratar föreläsarna på. De allra flesta med endast resekostnaderna i ersättning och med en förhoppning om att ha givit ett smakprov som ska leda till en inkomst någon gång. Några för hutlösa pengar för  40 minuters prat eftersom de är kända namn. De behöver inte ens prata inom det ämne genom vilket de nått sitt kändisskap. Men det är inte deras fel. Det är vårt eget. Att vi inte kan se skogen för alla träd. Vi är ju här, det är ju vi som ska göra jobbet – tillsammans. Det var ju därför vi bestämde oss för att träffas, att göra något åt problemet, förverkliga vår idé. Utan det stannar Sverige, stannar medmänskligheten och utvecklingen. Visst, det är viktigt att lyssna och höra men det är ännu viktigare att göra!

Kapitalismen behöver reformeras med ”kristna” värderingar!

Klas Eklund, känd ekonom från SEB, och numera en del av regeringens framtidskommission har de senaste veckorna gått ut i media och talat om behovet av en ny kapitalism, kapitalism 4.0. En kapitalism som är mänskligare, där företagen är goda samhällsmedborgare och tar ansvar för människor och miljö. Annars, menar Eklund, kommer de sociala klyftorna att leda till obehagliga konflikter som i förlängningen även skadar näringslivets aktörer.

Klas Eklund skissar med bred pensel och rör sig över stora ytor: bankerna, ungdomsarbetslösheten, miljön, den nya konkurrensen från andra länder, vård och omsorg. Det han siktar på, om man summerar hans inlägg i debatten, är en bättre värld, en god värld. Och är det välkommet! Inte en dag för tidigt kommer detta. Men hur? Ja, här svävar han på målet, vilket inte är att undra på. Vi, människan, har provat mycket, när det gäller det ekonomiska systemet: allt från planekonomi till helt avreglerad kapitalism. Vi har trott allt från att man med fullständig centralstyrning kan åstadkomma välfärd och rättvisa åt alla, till att tro att de frisläppta marknadskrafterna i sig bär på all den potentiella godhet vi vill se verka i vårt samhälle. Varken något av detta eller något mittemellan har visat sig fungera. I längden. Något av det har kanske fungerat ett litet tag, eller delvis, men en krasch har kommit i änden på snöret var gång.

Nu har vi levt ett tag med de vitala marknadskrafternas fria agerande med alla de konsekvenser det inneburit, och det finns de som ser att vi nu kommit till vägs ände med även detta system. Däribland Klas Eklund, som menar att den som inte ser att dagens kapitalism måste reformeras, är inte i takt med tiden. Men hur?, som sagt.

Kapitalismen som system är ohotat, menar Eklund. Planekonomin kommer aldrig tillbaka. Så lite politisk reglering som möjligt tycks vara idealet. Trots det kan politiskt initierad stimulans av olika slag komma i fråga, verkar det som även om det inte sägs så värst tydligt. ”Stimulera utveckling av ny, grön teknik” skulle kunna översättas till skattereduktioner eller statligt subventionerad forskning. Problemet där kan bli att en liberal värdering är att forskningen inte får styras av politiken. Det skall vara dyrt att smutsa ned och billigt att välja miljövänligt, både för konsumenter och företag. Det kan bara tolkas som någon form av politisk reglering. Jag associerar direkt till höjd bensinskatt och liknande åtgärder. Är Kapitalism 4.0 en fri marknad, men ändå lite reglerad? Hur skiljer det sig från de tidigare versionerna 1.0, 2,0 och 3,0? kan man undra.

Eklund menar att banksektorn blivit alltför spekulativ, vilket är en grundorsak till problemen i finanssektorn. Samtidigt vill han inte ha en återgång till hårda regleringar. Ändå måste ”kapitalbuffertarna öka” och ”penningpolitiken ta större ansvar för den finansiella stabiliteten”. Åter igen: vi vill inte ha en reglering, men vi måste reglera.

På en kurs i företagsledning jag gick strax innan IT-kraschen i början på 2000-talet hölls en föreläsning av Sten Wikander, tidigare styrelseordförande i HM. Han talade om den numera förlegade ”intressentmodellen”. Den går ut på att ett företags styrelse i sitt arbete tar hänsyn till ett företags alla intressentgrupper: ägare, personal, samhälle, kunder. Han uttryckte sin indignation över hur detta synsätt kommit att ersättas av en shareholder value-modellen, översatt till klarspråk: att endast se till ägarnas/investerarnas ekonomiska intressen. Ett synsätt som blivit helt comme il fault och mycket lite ifrågasatt. Jag träffade Sten Wikander några gånger efter detta, i samtal om styrelsearbete och värderingar, och även den tidigare Riksbankschefen Bengt Dennis och min farbror som tillhör samma generation och som alla hedrar samma tankar. De har alla ett synsätt gemensamt som tycks ha gått förlorat, en uppsättning värderingar som går ut på att se bortom det kortsiktiga och det närmast en själv. En vilja att åstadkomma något större, nyttigheter ur ett vidare perspektiv. Idag kallar vi detta ”hållbarhet” eller ”corporate responsibility”, eller i sämsta fall naivitet, dåligt affärssinne eller kommunism. Klas Eklund blåser nu liv i de gamla industrialisternas värdesystem under bamse-parollen ”Den som är stor måste också vara snäll”.

Kanske kokar det i slutänden ned till just detta. Att ett samhälles framgångar hänger på det vinnande moralsystemets status. I ett samhälle där individen bara ser och verkar för individen, vilket någon kallade ”Jag! Nu! – doktrinen”, där kan knappast resultatet av alla insatser leda till framgång och välfärd. Där råder splittring, misstro och förfall. Till och med min 9-åriga son kunde själv räkna ut, att om 10 individer som träffats för att se hur de kan göra något för varandra, alla satt och funderade vad de skulle få, så skulle ingen få någonting. Helt enkelt för att ingen skulle göra något för någon. Det är en enkel regel.

Kapitalism 4.0 skulle lika gärna kunna kallas ”Kristna Värderingar”. Jag sätter det inom situationstecken, eftersom det handlar om värderingar som egentligen är allmänmänskliga. Problemet idag är att vi alla klandrar girighet, men vi säger inte ”gör för andra vad du vill att de ska göra mot dig”. Vi säger inte ”du ska icke stjäla”, trots att både bidragsfusk och att lura staten på skattepengar är stöld. Idag kallar vi det att vara smart. Vi behöver byta en del av individualismen mot viet och ansvaret för varandra. ”Nu börjar politker och näringslivstoppar runt om i världen att se sig om efter en alternativ kapitalism”, avslutas Klas Eklunds artikel i DI idag. Ja, när fan blir gammal blir han religiös, eller? Låt oss hoppas. Eller som någon annan sade, you have to give before you can get. Låt oss börja idag!

 

 

 

Rapport från sagostaden

Ikväll ger Nora amatörteater den sista föreställningen av Shakespeares Mycket väsen för ingenting på Nora teater. Björkarna står stilla med sina frostglittrande plymer hängande och man ser de blånande, skogsklädda bergen i bakgrunden när solen går ned över detta smycke till stad som så få känner till. Nora gömmer sig bakom Mora i Dalarna. Mora, Nora – de låter så lika och Mora är så känt och Nora så okänt att de flesta betraktar Nora som en felstavning. Men här ligger hon omgiven av Twin-peaksliknande höjder,  med kyrkan som enda synliga skrytbygge vid en sjöstrand, och hela härligheten breder ut sig för en om man tar sig för att avvika från landsvägen och ta den gamla infarten till stan. Nora har sitt kringbyggda torg vid kyrkan, sitt stadshotell, sin affärsgata. Ålderdomlig stadsplan med kullerstensgator och gamla byggnader. Bakgårdar med gamla handpumpar kvar. Det mest faschinerande med denna stad är, att ställer man sig på vilken gata som helst, i vilken riktning som helst och blickar mot slutet av gatan, då ser man naturen. Sjön, skogen eller bergen. Inga höghusområden, inga industriområden. Det är en riktig stad. Ändå lär det bara finnas ett enda hus som har en hiss. Inget har rulltrappa. Här finns inte ens ett rödlyse. Någonstans. Staden är som en saga, men den är inte en illusion. Visst är det tyst här ibland, men Nora har ännu inte blivit en pastisch, något som bara lever om sommaren, även om den blommar upp alldeles särskilt då. Kulturlivet bubblar och kokar, föreningslivet likaså. Här finns fortfarande små skolor. Här kan man handla, upptäcka att man glömt plånboken och betala i morgon istället.

Som barn tillbringade jag mina somrar på Österlen. När vi skaffade vårt sommarhus där i slutet på 1970-talet var Österlen en avfolkningsbygd utan framtidsutsikter och långt till centralorternas arbetsmarknader. Husen var billiga, och ofta i dåligt skick. Idag har knappast en normal barnfamilj råd att köpa något fritidshus på Österlen. Varför? Österlen, ”Sveriges Provence” lockade kulturfolk, pensionärer som flyttade till sina sommarställen. Det startades små hobbygallerier, loppisar, odlingar caféer och bed and breakfasts. Det var nära till Österlen från kontinenten och turisterna strömmade in.  En och annan kändis flyttade dit och Ulf Lundell skrev sin ”Öppna Landskap”. Och det växte och växte. Vill man boka en stuga på Österlen till sommaren bör man göra det i oktober året innan. Det finns ett oerhört stort utbud av stugor och rum att hyra men ändå är det nästan alltid fullbokat.

Nora är där Österlen var på 1980-talet. Några har upptäckt det. De handmålade skyltarna blir allt fler. Kreativiteten och ”ja-faktorn” är stor. Kändisen Ernst har välsignat vårt närområde med sin medie-närvaro och andra kulturpersoner har utvecklat ett rikt musikliv i stan. 6 långfilmer efter Maria Langs deckarromaner skall spelas in här det kommande året. Regionen där Nora tronar som en naturlig centralort med sina höga kulturvärden, har oerhört mycket att erbjuda. En stolt och spännande kulturhistoria som varit en viktig del i det som skapade Sveriges välstånd en gång, dramatisk vacker och generös natur med ett rikt växt- och djurliv, vackra gamla hus och gårdar, engagerade människor som fyller allt detta med innehåll.

Det finns de som tycker att Nora borde bli ”en förstad till Örebro”. Tonåringarna vill härifrån till Stan; Örebro, Stockholm, Göteborg. Det är förståeligt, men ändå helt obegripligt för mig som bott i Stockholm i 30 år och flytt därifrån. Från allt buller, från förtätningen, bilköerna och stressen. Kanske kan de som vill bo i en förstad till Örebro prova på det ett tag, och kanske vill ungdomarna komma tillbaka igen när de varit i Stockholm några år och kunnat se Nora blomstra i deras frånvaro, vilket jag tror är oundvikligt med tanke på förutsättningarna.

Nora ligger bortom allfarvägen, ingen motorväg leder hit och ändå finns hon så nära det vi numera kallar ”civilisation”, vad det nu är. Det tar två timmar blankt till huvudstaden med bil och tjugofem minuter till Örebro. Lika lång tid som det tar (utan köer) från vår förra bostad i Stockholmsförorten in till Stockholms city. Än så länge har Nora oskulden kvar. Än så länge är det bara kännarna som vet att hon finns. Men snart kommer det. Snart går proppen ur och Noraskoga kommer bli en magnet för livsnjutaren. Här är det ännu inte tillrättalagt. Och Nora har något Österlen inte har – nära till Örebro och Mälarregionens alla större städer. Förhoppningsvis kommer utvecklingen att ske på samma sätt som på Österlen och motsvarande ställen, genom enskilda människors engagemang och kreativitet  och människors verkliga behov, snarare än stadsplanerares skrivbordsprodukter, politikers lust att bygga monument över sig själva och byggföretagens spekulation. För gör man så dödar man hönan som värper guldägget.

Så – alla som tröttnat på storstadens larm, vill erbjuda sina barn en bättre miljö, vill ha nära till naturen, få intellektuell stimulans, ha råd att köpa ett vettigt boende – kom hit. Men kom för all del inte allihop!!!!

 

 

Dags att stänga av flickorna på TV2!

SVT har beslutat att ta bort hallåorna ur TV-rutan. Att ”sätta på flickorna på TV2″ som i Gyllene Tiders gamla hitlåt, om någon minns den, blir alltså inte längre aktuellt? Varför? Vi har inte tid. ”Varje sekund som man kan fånga publikens uppmärksamhet är så dyrbar” förklarar man på SVT. Tittarna är vana vid att gå in i TV-tablåer och klicka fram önskat program direkt, och har inte behov av att få information via en påannonsering från en människa i rutan.

Jag vill ha hallåorna kvar. Jag väljer också program via tablån på min TV, men jag vill i alla fall se ett ansikte ibland. Ja, faktiskt så är den där personen som sitter där och säger något, ofta lite småtöntigt, om det kommande programmet som ett slags sällskap. Någon som påminner om att den instans som sänder det jag ska titta på faktiskt består av människor. Jag hade hoppats på en annan utveckling, att vi skulle få se fler hallåor från olika delar av landet, med olika dialekter, med olika nationell bakgrund, kanske människor som är olika på ett annorlunda sätt, kanske någon av skådespelarna från Hur många lingon finns det i världen? Nej, istället tar man bort hela konceptet. För att vi inte har tid att titta på dom. För, vi kommer fortfarande att få höra dom. Samma personer som inte får synas i rutan skall alltså istället säga samma sak men utan att synas i bild. Men, hur kan det ta mindre tid?

Samtidigt har snackprogrammen blivit överväldigande många. Särskilt inom sporten, där det sitter folk och babblar och babblar om idrottarnas skador, flickvänner, humör och så spekulerar man i det oändliga hur det kommer att presteras härnäst. Det sänds särskilda babbelprogram där vi ska sitta och titta på människor som pratar med varandra om sig själva. Det förväntas vi ha tid med. Kanske är det lättare att ta sig tid med att titta på andra som pratar med varandra än att bjuda hem någon att prata med? Nej, det där med tiden köper jag inte. Jag gissar att det är billigare. För nästan allt handlar om ekonomi. Det är förmodligen mycket billigare att samla ett gäng människor som pratar i en studio än att göra ett riktigt bra naturprogram också, eller en vettig dramaproduktion. Det är dock aldrig ekonomin som framförs som orsak, utan diverse mer eller mindre fantasifulla argument som teknisk utveckling, kundens bekvämlighet eller bara att det är ”så utvecklingen ser ut”, det är vad de som hänger med vill ha.

Hallåan tillkom en gång i tiden genom att varje radiosändning inleddes med ett ”hallå, hallå”, ungefär som när man testar mikrofoner. ”Den skapade en slags länk mellan det nya mediet och tv-publiken när det kom, det har hänt så mycket sedan dess och jag tror man får hitta det personliga tilltalet på annat håll”, säger kommunikationschefen på SVT. Ja, man kan ju vända sig till TV4 om man har möjlighet att pausa bort reklamen eller står ut med att se den. De kommer att behålla sina påannonserare. Där anser man att hallåorna både ger ”ansikte och röst åt kanalen”. Som tittare ”ska man känna sig välkommen till kvällen på TV4″. Här har man förstått vad det handlar om.

Det var länge sedan konduktörerna försvann i bussar och på lokaltågen i Stockholm, detaljhandeln runtom i landet börjar införa kassasystem där man själv ska scanna sina varor, många bibliotek inför automater för boklånet, bankärenden gör man på nätet, TV-hallåorna försvinner och vi ringer inte längre varandra. Vi sms:ar. Knappt. De personliga nyårshälsningarna via SMS var klart färre i år. De kollektiva nyårhälsningarna på Facebook av typen ”Gott Nytt År alla vänner!” på ansiktsboken desto fler. Som en gnällig, medelålders och av utvecklingen akterseglad människa undrar jag vart detta ska sluta. Kommer vi människor varandra närmare genom allt detta, eller kommer avståndet att fortsätta öka?